Ett tjusigt litet paraply till Lina och tröstrosé till mig. Lite nöjdare i stugan nu. Speciellt sedan Mattias kom hem och hade Linaenergi. Tänk ändå vad barn kan tycka det är så roligt att gå i regn. NÄR växer det bort? Och HUR kan det komma sig att jag varken har stövlar eller regnjacka med mig? Korkat kan man tycka. Och det gör jag.
Uppdatering: Jag ser lite konstig ut på bilden ser jag nu. Stor näsa, det har jag ju inte irl (Ann, notera att jag hänger med i chattlingot och kan förkortningen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar